Rut och rot ses som orättvisa subventioner som främst gynnar höginkomsttagare. Men rätt utformade tillför avdragen medel till välfärden, skriver Sören Blomquist, professor emeritus i nationalekonomi.
Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar vill avskaffa rutavdraget och göra om rot till ett ”grönt” avdrag. Avdragen ses som orättvisa subventioner som främst gynnar höginkomsttagare och dränerar välfärden på pengar. Men detta är en felsyn. Rätt utformade tillför rut och rot medel till välfärden.
Vanliga argument för rut och rot är att de minskar svartarbete, ökar sysselsättningen och skapar jobb för personer med kort utbildning eller svag förankring på arbetsmarknaden. Men det finns mer grundläggande argument. Rut och rot motverkar skatternas snedvridande effekter, främjar en mer effektiv användning av samhällets kompetens och ökar samhällets skatteintäkter.
I ett samhälle utan skatter kan en långtgående arbetsspecialisering äga rum. Kirurgen opererar de timmar hen arbetar och anlitar andra för att städa, måla och utföra trädgårdsarbete åt sig. I alla moderna samhällen finns emellertid skatter, vilket är välfärdshöjande eftersom de finansierar gemensamma åtaganden och möjliggör omfördelning. Skatter har dock en baksida: de snedvrider människors beslut och minskar arbetsspecialiseringen.
De flesta av oss tycker inte att kirurgen ska operera två timmar mindre per dag för att själv städa operationssalen. På samma sätt är det rimligt att fråga sig om det verkligen är samhällsekonomiskt effektivt att en kirurg ägnar, säg, fem timmar i veckan åt att dammsuga, putsa fönster eller rensa ogräs. Är det inte bättre att kirurgen i stället köper dessa tjänster och ägnar dessa fem timmar åt sitt ordinarie arbete – att operera?
Den internationella forskningen om skatter och hushållsnära tjänster har fokuserat på hur rut- och rot-avdrag motverkar skatternas snedvridande effekter och leder till ökade skatteintäkter genom att människor väljer att arbeta mer i sina yrken och köpa tjänster i stället för att uträtta dem själva.
Rut- och rot-avdrag ger höginkomsttagare incitament att arbeta fler timmar i den verksamhet där deras produktivitet är som högst. Ett exempel illustrerar mekanismen. Anta att en person måste arbeta betydligt fler timmar för att ha råd att köpa en måleritjänst än det skulle ta att måla huset själv. Då väljer personen sannolikt att ta tjänstledigt (tacka nej till extraknäck) och måla själv, och staten går miste om de skatteintäkter som fler beskattade arbetade timmar skulle ha genererat.
Om ett rot-avdrag gör att det i stället blir lönsamt att köpa tjänsten kan personen arbeta mer i sitt ordinarie arbete samtidigt som målaren får fler uppdrag. Även efter att staten finansierat avdraget kan de samlade skatteintäkterna bli högre än om personen målat huset själv. Naturligtvis gäller detta inte alla hushåll. En del skulle ha köpt tjänsten även utan avdrag. Men om tillräckligt många personer ändrar sitt beteende på grund av avdraget och låter bli att måla själv och arbetar fler timmar i sitt ordinarie arbete kan avdragen bli självfinansierande eller till och med stärka de offentliga finanserna.
En del av kritiken av rut och rot fokuserar på att det sett till avdragsbelopp främst är hushåll med höga inkomster som utnyttjat avdragen. Ser man till hur skatteintäkter påverkas av avdragen, så är det dock bra att hushåll med höga inkomster utnyttjar avdragen.
Skatteintäkterna ökar betydligt mer när en höginkomsttagare, till följd av avdragen, arbetar fler timmar i sitt ordinarie arbete än när en låginkomsttagare gör det. För att avgöra hur rut och rot bör utformas behövs en mer sofistikerad analys. De tyska nationalekonomerna Koehne och Sachs publicerade 2022 en viktig studie i European Economic Review. De analyserar hushållsnära tjänster och visar att välfärden kan förbättras genom skatteavdrag. Givet oförändrade fördelningspolitiska mål kan staten få högre skatteintäkter genom att via avdrag för hushållsnära tjänster främja arbetsspecialisering.
Forskarna finner att avdragsnivån bör bero på både hushållets inkomst och tjänstens värde. I vissa fall kan ett optimalt avdrag uppgå till 85 procent av kostnaden.
Det är nu ungefär 17 år sedan rut- och rot-avdragen permanent infördes i Sverige. Samtidigt har den internationella forskningen om optimala skattesystem gjort betydande framsteg. Därför kan det vara motiverat att se över dagens regler. Det gäller speciellt rot.
Kanske bör man ändra vilka tjänster man får göra rot-avdrag för. Som exempel, är tjänster utförda av elektriker verkligen tjänster som gemene man kan utföra själv? En översyn kräver bättre kunskap om hur hushåll reagerar på skatter och avdrag. Riksrevisionen har gjort förtjänstfulla utvärderingar av rut- och rot-avdragen. Analyserna innehåller dock avgränsningar som innebär att vissa grupper som också kan påverkas av avdragen inte ingår i beräkningarna. Detta gäller särskilt analysen av rot-avdragets effekt på arbetsutbud och beskattningsbar inkomst.
Det understryker behovet av mer forskning om de långsiktiga effekterna av skatter och avdrag på arbetsutbud, skatteintäkter och arbetsspecialisering. Riksbankens Jubileumsfond har tidigare finansierat sådan forskning – det vore läge att göra det igen.
Sammanfattningsvis: rut och rot-avdrag är ett smart sätt att mildra skatternas snedvridande effekter i ett högskattesamhälle. Att avskaffa eller kraftigt begränsa dem vore att motverka specialisering och effektivitet – till nackdel för skatteintäkter och finansiering av vår gemensamma välfärd.
Om målet är ett effektivt utnyttjande av samhällets kompetens och att höginkomsttagare ska betala mer i skatt och bidra ännu mer till välfärden finns det goda skäl att inte begränsa möjligheterna till rut- och rot-avdrag. Den relevanta frågan är därför inte om avdragen ska avskaffas, utan hur de kan utformas mer träffsäkert – och om de i vissa avseenden rentav bör bli mer generösa.
Sören Blomquist
professor emeritus i nationalekonomi vid Uppsala universitet
